Dags för Oetztal tour och sista utflykten denna vinter , en tur som jag gjorde för ett par år sedan med några kilo extra på kroppen !
Kommer ner till Sölden Fredagen den 8 April ganska sent då trafiken inte gick som jag hoppats på.
Tanken var att jag skulle bege mig till Obergurgl på Lördagen och ta en tur för acklimatisering inför Söndagens möte med gruppen !
Lördagen består utav dimma med ännu mer dimma – vid halv tolv får jag ett sms av Andi att han inte mår bra – har feber och kommer att kontakta mig under eftermiddagen…efter 10 koppar själv kokt kaffe till kl halv två på dagen så skickades skidor – pjäxor – stavar – ryggsäck rätt in i skåpbilen , sur som jag var körde jag ifrån min termos ! Det blev bastu och bad denna Lördags eftermiddag något funderande över hur allt nu skulle lösa sig !
Jag visste att två killar från Tyskland skulle anlända, Mick som jag träffade förra året då vi gick Silvretta turen tillsammans – super trevlig kille med ett problem – hans engelska är tio gånger sämre än min tyska så vi står alltid inför en utmaning, Andreas ringde vid fyratiden och frågade mig vad jag kände – skicka hit tyskarna så får vi ta oss runt på bästa möjliga sätt.
Alla var på ! men halv sex ringer Andi igen och har då hittat en lokal guide från Sölden vars grupp avbokat sent Fredag kväll och kan tänka sig uppdraget – Perfekt !
Nästa sms går av till Sebastian ( Vår nya guide ) : Servus Sebastian , Palle her , looking forward too meet you zum morgen ! Vad kan gå fel..
Söndag förmiddag kör jag upp till Vent och parkerar intill sittstols liften , hinner inte stanna förrän en dam kommer fram och ber om parkeringspengar – okej… How much ?
5 euro svarar damen och jag känner mig nöjd i två hundradelar då hon tillägger… 5 Euro pro Day – so its 25 Euro… Din lille jäv… jag säger Hmm… nice Price… varpå hon ger mig en liten flirt – det är ok med 20 Euro det är trots allt Söndag i dag så den kan jag bjuda på ! Jag tänker andå kärringjävel…
Men efter regn kommer sol och med den resten av gruppen – kul att träffa Mick och hans vän Mattias som kan engelska som få tyskar, Sebastian ansluter varpå vi kan starta Oetztal tour -16 som börjar med 30 minuter med skidorna på ryggen då snön är helt borta under 2000m , men snart ser vi vita spår och skidorna glider fram över vad som nog måste anses vara av de sista som kan använda sig av dessa mycket tunna snöspår.
Martin-Busch hutte nås på ca två timmar så vi har en ganska pigg grupp, vi småpratar inför upplägget och checkar in på våra rum, en öl på terassen sen tar jag mig en liten tupplur på en knapp timma innan lunchen serveras.
Måndag morgon solen har tryck bort alla moln och vinden finns inte.Vi har rakt framför oss på höger sida första målet Hauslabkogel på 3403m och bestigningen sker över en glaciär med en härlig lutning, snön ligger perfekt och bara ett fåtal spår innan oss vilket såklart är positivt, de sista 100m klättrar vi uppför utan skidor och vyn är så klart perfekt. Åket nedför blir dyrt för Mattias då han bjuder på första vurpan med frivolt varpå Mick snabbt inflikar med hur gott det ska bli med en öl…hur som kommer vi ner i dalen som skall leda oss upp till Similaunhutte på 3019m som blir vår övernattnings hutte denna kväll. Vi intar Lunchen och humöret är på topp och vi beslutar oss för ett eftermiddags bestigning utav Similaun på 3606m och vandringen uppför startar nästan direkt på Niederjoch ferner som sträcker sig upp till 3450m där vi upprättar en skidepå för att klättra de sista 150 höjdmeterna på en flank säkrade i rep med yxan i handen , ingen brant klättring men magkittlande sidostup… vi förbereder oss och intar lite dryck vår guide Sebastian vill avvakta då dimman vidtar och efter 15 min ligger vi helt inbäddade i dimma och rekommendationen är att avbryta bestigningen och satsa på ett ”sjukt långt och bra åk över glaciären som tar oss ned till 2800m och sträckan om 2200lpm i orörd snö gör att missen av topp bestigningen Similaun kan kvitta – och tro mig det var ett sjukt bra åk – LÅNGT ÅK. Väl nere laddas det om och vi vandrar nu i ganska lugnt tempo upp till vår hutte där vi blir serverad middag. Efter vandring uppför nästan 2000 höjdmeter denna dag så är det lätt att vilja dra sig till sängs tidigt, alla trötta men väldigt nöjda med dagens prestation.
Tisdag morgon och frukost klockan 0545, solen har inte dykt upp ännu men lagom till vår frukost så kommer den fram och dagen ser ut att bli lika fin som gårdagen, avfärd klockan 0715, startar med ett dropp på 300 meter rakt nerå något till vänster för att sätta på oss stig hudarna och påbörja vår tripp mot Fineilspitze på 3516m. Vägen går via platsen där man fann Öetzi mannen 1991 då något nedfrusen efter över 5000 år i snö och is… vi tar oss så högt vi kan på skidor men de sista 200 m blir i rep och våra is spikar under pjäxorna, personligen är nog detta nära gränsen för vad jag klarar men det är en så ini härlig känsla att nå toppen även om fjärilarna snurrar i magen, allt går bra Sebastian leder oss tryckt både uppför och nedför till vår skiddepå som ligger i en ganska brant sluttning om strax under 40 grader. Sebastian åker ner drar sig vänster och stannar vid kammen som skiljer Fineilspitze och den enorma Hochjoch ferner som vi nu ska åka nerför , det blir ett åk på ca 1000lpm för en paus och frågan vem som vill svänga upp till höger och vandra upp till Saykogel 3360m och ingen protesterar vandringen upp till skidepån för Saykogel tar dryga timmen, jag och Sebastian klättrar uppför Saykogel medans Mick och Mattias laddar inför ett 4km åk ner till nästa hutte som är HochJoch Hospiz på 2412m. Åket är perfekt förutom de sista 400 meterna som vi får ta det väldigt försiktig med då stenarna har gått igenom snötäcket men det går och väl nere vid hängbron som skall passeras tar vi av oss skidorna och vandrar på pjäxorna 300 m upp till hutten där en liten hasselnöts likör – liten större öl – och en enorm apfelstrudel kläms ! Så jäkla gott… 30 min senare inkommer ett större gäng fransmän och fransyskor och lugnet är som bortblåst.
Trevlig hutte med super trevlig värd – Thomas.
Onsdag och tidig avfärd som startar med vandring med pjäxor i 45 min då solen fullkomligt ätit upp snön men det går, vi passerar ett ganska så brant sten parti som går att passera då stenarna frusit fast i varandra annars undrar jag om det fungerat, vi sätter på oss skidorna strax under Kesselwandferner och påbörjar turen upp mot Fluchtkogel på 3500m en ganska enkel vandring då landskapet är över en platt glaciär och de sista 350 höjd meterna blir lite brantare men en behaglig bestigning. Nu ska vi åka nerför 200 höjdmeter ( ca 600löpmeter ) för att droppa vänster och ner på Guslarferner som i stort set leder oss rakt ner till VernagtHutte på 2700 m vilken är vår hutte för dagen, vi intar en apfelstrudel och kaffe sen förespråkar jag en liten eftermiddags vila vilket alla tyckte lät behövligt – det blev nästan två timmar så nog var det så! Under middagen på kvällen går vi igenom nästa dag då tanken är att gå upp på Wildspitze som är Österrikes näst högsta topp om 3770m men oron över väderprognosen som är negativ med snöfall och kraftig vind med kyla.
Upp tidigt denna Torsdag , sista dagen för vår tripp och mycket riktigt så är det ett riktigt skitväder, hälften av hutten väljer ett annat alternativ men vi kommer överens om att gå uppför och hoppas på tur att vädret ska slå om vilket prognosen lovat. Tyvär ser vi inte mycket av den enorma glaciären Grosse Vernagtferner och starx under 3400m så beslutar Sebastian – helt rätt att avbryta för att ta oss nerför i riktning mot Vent där vi startade på Söndagen. Ett väääldigt långt åk – dock en aning klurit då vi får sicksacka oss nedför pga snösituationen men 2,5 tim senare är vi nere i Vent efter en timmes vandring nerför i pjäxorna.
Lunch med gänget på Posthotell i Vent. EN trevlig, spännande , utmanande och ansträngande tur som tyvärr slutade utan Wildspitze även denna gången för min del, såklart att det skulle bli dåligt väder inför höjdpunkten, men om man vänder på det så är det en bra anledning till att återkomma…
Lämna ett svar